En lång tågresa

 
Jag är bekymrad över att folk orkar vara så bekymrade. Jag har alltid förundrats över att människor orkar lägga ner så ofantliga mängder energi på att störa sig på andra. Dit hör även jag då och då (även solen har sina fläckar)
 
Jag kommer från en bakgrund med otroligt många olika sociala samanhang och i vartenda ett finns det saker som bara är sådär självklart att man ska förakta och se ner på. Detta gör mig så ofantlig trött och ledsen! Vad är det för jävla behov egentligen? Hör det till människors ständiga längtan efter att få höra till en grupp, att få vara med? Är det viktigt för oss att samlas kring någonting att gotta oss i? Poängtera hur mycket klokare vi är och hur mycket mer vi har förstått än människorna som vi ser ner på? Jag vet faktiskt inte. Jag vet iallafall att ingenting är så berikande som att omge sig med så många olika slags individer som möjligt och få perspektiv innan man öppnar munnen, gå en en mil i någon annans skor eller något. 
 
Jag är förvisso ganska övertygad om att det bor ett litet uppmärksamhetssökande barn i oss alla som kräver kärlek och bekräftelse. Och finns det något bättre bollplank för det än diverse sociala medier? Där kan vi ständigt se att vi inte är ensamma, folk överallt gillar saker i våra liv- det är ju rätt najs. Men samtidigt som vi kanske blir mer bekräftade än någonsin så visar studier att vi är ensammare än någonsin? Hur går det ihop? Blir vi så mätta på ständigt pågående socialt umgänge att vi drar oss undan mer och mer? 
 
Ojojoj nu blev det rörgt- kom igen Agge, lägg ner- okej. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
| | Kommentera |

Tokigt

Min fina fru och jag - och min kamera 
 
 
 
 
 
| | En kommentar |
Upp